Jag sitter här och gör ingen nytta,har gjort en grundlig städning med gubben och undrar om det inte bara kan bli imorgon snart.

Jag känner mig som ett litet barn inför julafton, full av förväntningar och  glädje men också längtansfull och nervös.

Jag tycker nog att jag har tacklat det här rätt så bra även om jag har ätit mer än nödvändigt så har jag jo liksom inte frossat i mig mat,vilket ändå känns skönt för jag har en tendens att göra det ibland.

  Idag börjar förbredelsena inför imorgon,  sova i rena lakan Duscha med descutan  på kvällen innan och operations dagen för desinfektion.

fastande från och med 20.00 och så köra till helsingborg imorgon bitti.

Bör vara på kliniken 07.20 för ritningarna på magen.

Jaha då har mina nerver lagt sig rätt bra så här dags, jag har åkt rollerblades med min brorsdotter så att jag hade annat att tänka på än på själva operationen. Leka med barn e perfekt smyg motion och det kan jo aldrig bli tråkigt att leka med glada små busungar ;)

Jag är ganska uppspelt över att det snart är fredag som jo är den jätte stora dagen med ett stort D,dagen som jag längtat efter i så länge

Dagen som blir lösningen på mitt största bekymmer (förhoppningsvis)

 Efter att jag lyckades bemästra mina känslor och rädslor under loppet igår så känner jag mig faktiskt lugnare inför fredag. Jag vet jo att jag är i goda händer.

Min släkt var jätte stolta över mitt lopp och min mamma frågade mig om jag någonsin hade trott att jag liksom bara så där skulle springa ett lopp

Ja jag sprang jo inte inte ens efter bussen och har nästan aldrig gått på skol gympan så hon var jätte imponerad. Visserligen så tränar jag en del

men då brukar vi jo inte prata om det precis.

Dagens höjdpunkt var att min super fina brorsdotter hade plockat mig en jätte fin bukett och smarriga bär!

Då tänker jag på vilken tur jag har som har sån fin familj och att jag har fått en möjlighet att njuta av livet som vilken normal människa som helst och då menar jag saker som att leka med min fina Paula och vara ute och jogga

Att ta härliga promenader med min älskade make och undvika de kraftiga smärtorna och fysiska begränsningar.

Denna dagen var en toppen dag då det inte fanns plats för dåligt självförtroende eller knäppa funderingar som jag tenderar att ha.

 Jag antar att jag kan framstå som negativ men jag är faktiskt en ganska glad spillevink.

Loppet gick jätte bra, dock forlorade jag för mycket energi på att vara nervös över alla andra människorna omkring men jag fixade ändå det hyfsat.

Tiden blev ganska kass  (65.56 min) men jag är ändå jätte nöjd,visserlige så springer jag bättre under träningarna men det var många andra kvinnor där och det är jag inte van vid så jag är skit nöjd i alla fall.

Snart får jag börja om från början med träningen och då kommer jag att önska mig denna tiden;)

Huvudsaken är att jag hade jätte roligt och lyckades bemästra min rädslor.

Loppet bestod av c.a 2500 kvinnor

I dag är det den stora dagen och jag känner mig pepp men orolig,man skulle kunna tro att jag aldrig har sprungit för men jag tror att det är kombinations känslor inför fredag och i kväll.

Jag är i ganska okay form men mina nerver tar för mycket enregi för mig men jag e tuff rå och stark så jag vet att jag klarar detta.

Min make är jätte förskykld så jag tycker jätte synd om honom men jag blir oxå orolig över att jag blir eller redan är smittad inte för att jag är rädd för att vara sjuk utan att jag blir orolig för konsekvenserna i samband med loppet och operationen.

usch det låter vidrigt att bara tänka på sig själv, krya på dig älskling!

Ana fight the power!