På min bröllopsdag 2002 så vägde jag som mest, min våg pekade över 150 kg eller ja den gick inte längre än till 150 kg så var jag ändå världens lyckligate individ eftersom mitt livs största kärlek och jag gifte oss.

Det är klart att jag funderade mycket omkring vårat förhållande och undrade vad han såg i mig men Andreas är en väldigt snäll och ärlig person så det var ändå väldigt lätt att lita på honom. Han fick mig att känna mig speciell även om jag själv ganska snart började bli ganska kritisk mot mig själv för att inte snacka om att jag började bli smått paranoid, jag trodde att alla glodde på mig och pratade om mig vilket i och för sig stämde ofta men det är jo långt ifrån alla som glodde. Jag var en väldig storväxt tjej och fick ofta höra  att det var så konstigt att jag var så rörlig och glad.

Mina arbetskamrater tyckte att det var jätte underligt att jag inte var lat och grinig men trots att jag jämt fick påpekat för mig att jag var stor så visade jag aldrig att jag blev sårad. Men hemma så grät jag oftare och oftare pga kraftiga smärtor i hela kroppen speciellt korsryggen.

En dag när jag hade lungninflamation som vanlig så sa min läkare till mig att ja var tvungen att ta tag  i min vikt att jag var alldelles för ung för att dö av en hjärtinfarkt eller bli sängliggande vilket skulle hända om jag inte gjorde något åt det snarast. Jag lyssnade väl inte så noga och tyckte mest att hon var helt dum i huvudet men hon remiterade mig ändå till överviktsenheten.

Jag berättade för Andreas hur pantad min läkare var och så sa jag att det finns ingen som klarar av att går ner så mycket i vikt o att det var helt uteslutet och helt omöjligt .

Han berättade om viktväktarna om att hans pappa och bror gick där och de gick ner sakta men säkert men jag bara skrattade och avfärdade förslaget om viktväktarna fortare än kvickt.

Jag var jo 23 år och chilenska som desutom var fet inte lite överviktig som de gamla tanterna som gick på viktväktarna men till slut så insåg jag hur fördomsfull jag var och hur löjlig jag lät. Jag hittade bara på en massa undanflykter för att slippa ta tag i problemet.

Jag vägrade gå dit men bestämde mig för att smygräkna points men Andy fick absolut inte berätta det för någon.

Överviktsenheten gav mig ingenting i början mer än att de lovade en massa som de inte höll så när jag hade gått ner ca 10kg och vågen pekade på 147 så skrev jag in mig på viktväktarna men behöll ändå kontakten på överviktsenheten.

Jag hade skit kul på mötena och träffade jätte mycket spännande människor ock så gick jag ner i vikt men jag tänkte aldrig på att jag kunde gå ner under 100kg, då skulle jag vara smal tyckte jag.

Min hemlis om viktväktarna sprack när jag vägde under 100 alla började reagera på att jag hade gått ner i vikt så jag berättede det utan att skämmas.

När jag väl nått min målvikt så var jag nog den ända i min närhet som inte fattade det och blev ganska så stött när jag fick höra det och jag bor i malmö,växt upp i lomma där alla känner alla så jag fick höra det en hel del

Ialla fall så frågade min konsulent om jag kunde fylla i min vikt berättelse och lämna in så andra kunde bli inspirerade vilket jag gjorde men så anmälde hon mig till årets viktväktar tävlingen,den lilla fulingen. ;)

Min telefon började ringa som tusan och det var en massa reportrar som ville skriva om mig men jag ville absolut inte ganska snart så gav jag med mig och blev intervjuad och omskriven.

Jag kom med i tävlingen och gick vidare till stockholm men vann inte vilket inte gjorde så mycket eftersom jag hade skit kul.

Någon vecka senare blev jag kontaktad av tv programet ID som jag  senare var med i, det var jättekul men det blev oxå lite för mycket för mig.

Shiit, jag var normalviktig men fan jag började bli deprimerad och började få dåligt självförtroende.

Jag såg fruktansvärd ut naken och jag mådde skit dåligt.

Jag hade remis till kirurgen men väntan var oändligt lång och jag blev bara sämre psykiskt. Ingenting blev riktigt som jag hade tänkt mig.

 

badgear

26 augusti 2009 08:56

Eftersom du gjort en så stor resa så förstår jag att problemen är större, än för oss som gjort beskedligare viktresor. Alltid dyker det upp nya problem, men man får inte gräva ner sig i problemen. Utan se det som avstamp mot en friskare framtiden och ett längre liv.

Två kvinnor som jag haft "bloggkontakt" med och som liksom du, och som fått operera bort överskottshud kring midjan är

Gunilla http://metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.978196

och så givetvis Joanna http://www.livsvinst.se/

Jag har på min passagenblogg, noterat och skrivit en hel del om bantning, det är många från tidningar som jag undrar hur det gått för dom. När jag såg ditt namn så var det något bekant med det, och så sökte jag på min blogg och hittade att jag köpte faktiskt det numret av Aftonbladet, i oktober 2007 - http://blogg.passagen.se/badgear/entry/h%C3%A5lla_vikten , som handlade om Viktväktare som gått ner i vikt och behållt vikten. Längre fram var jag tillbaka till den artikeln eftersom jag såg att du var nämnd i Aftonbladet. http://blogg.passagen.se/badgear/entry/elfte_augusti_08_livet_f%C3%B6r

Och eftersom du är en de som det skrivits om i tidningar, då var intressant att se att du själv börjat skriva på nätet. Inte för inte är jag nyfiken på hur det går, lyckas de behålla vikten, hur gör de.. osv.

För det där med att bli kvar, att behålla den nya vikten intresserar mig mer än själva viktnedgången. Statistiken talar emot oss som gått ner i vikt, och då gäller det att inte bli en till som inte lyckats, att förbättra statistiken. Framförallt sig egen statistisk, för den vill jag ju ska vara 100% lyckad.

Det vore ju så trist att gå upp kilona igen, och vara i det skicket jag var i för sådär tre år sedan.

Ha det gott!

http://blogg.passagen.se/badgear

 

ana

26 augusti 2009 23:02

tjena
Tack så mycket för din komentar, jag har faktist läst dina inlägg ang vv i aftonbladet och det var så jag började smått att läsa din blogg.
Jag tycker inte igentligen att jag har haft det tuffare än någon annan, men jag var inte beredd på att möta alla hinder och bekymmer som jag mötte på vägen,jag tänkte att om jag är smal så blir jag automatiskt lycklig men så enkelt är det inte o jag tror att om jag hade varit förbered så hade jag skonats från mycket tråkigheter men samtidigt så har jag jo växt som människa och lärt mig mycket på vägen så jag är ändå tacksam idag när jag är frisk från min depression. Jag tycker dock att det är viktigt att folk ska veta precis hur det kan bli.
Jag skrev på din blogg men jag klantade till mig o vet inte om det blev rätt.
Jag tycker att du e är grymt duktig och en inspiraionskälla och dessutom så skriver du jätte bra.
Visserligen så tränar jag en hel del men hoppas kunna bli lika duktig på långdistans som du.
Min blogg däremot vet jag kanske inte riktig hur det blir med den i framtiden,då jag är kass på att formulrera mig och stava.
Min målvikt nådde jag dock i slutet på 2004 men eftersom jag blev så deprimerad så kom det inte ut förrän i slutet av 2006 och idag så har jag en övervikt till och från med 5kg.
Jag är väldigt lycklig över att ha gått ner mina kgn och skulle inte vilje ändra på något
men jag vill inte försköna allting i bloggen
Kramiz

http://minus83kg

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Är fett trött,måste sova ,behöver gå up 05 me jag känner mig stressad av nån jävla anledning,sov hjärnan vill inte men kroppen vill inget hellre. så jävla suget bättre lycka till er med sömnen sov sött :* ...

tjingelingen jag antar att jag har bloggat så länge så jag har inte så mkt att skriva om . Träningen går hyfsat bra men vikt situationen går mindre fint ah well det är bara å kämpa vidare trevlig kväll finisar :) ...

Wassup Dagen bjöd på axel och rygg träning och en liten promenix på spillepengens rekreations område med maken och svågern Go döndag och lycka till med träningen ...

Hola Äntligen mår jag lite bättre,jar varit så jäkla förkyld och trött men nu ser det att gå mot bättre tider. Motionen idag får helt enkel blir att cykla till och från jobbet. Önskar er en frisk och trevlig fredag Kramiz ...